Jag hör det ibland:  ”Jag lider av HSP” eller ”Han var en skör person”.

Vad är HSP egentligen, en diagnos, en sjukdom? Nej, ett personlighetsdrag – highly sensitive person. En förmåga att känna in andra människor. Energier. Stämningar. Närhetens explosioner. Rätt använt en fantastisk förmåga. Fel använt en sjukdomshistoria.

Även de med HSP kan coachas, sa en lärare. Som om det vore en brist.

Man kan famla, man kan vara alla till lags, utom sig själv. Se de och det som behöver vårdas, allt som behöver göras och agera därefter. Bli förvirrad över att det som sägs och det som görs inte korrelerar. Vara överallt hos andra men inte hos sig själv. Drabbas av känslornas oreda, inte hitta grunden. Och sedan utmattning. Till gagn för ingen.

Jag behöver medicinen – jag känner mig så hudlös utan, sa någon. Jag orkar inte känna så mycket hela tiden, sa en annan.  Jag blir inte klok på dig, så stark och samtidigt så…så skör, sa en tredje. Men åh, måste du alltid vara så känslig, sa en irriterad förälder till sitt barn.

Inte konstigt att många drar på sig rustningen som ett skal av hårdhet. Men där under är det lika känsligt och vibrerande som förut. Och om man inte får vara den man är det lätt att gå vilse. Känsligheten blir en svaghet att dölja istället för en egenskap att ta hand om, ta på allvar och vara stolt över. För inkänningen är där, avläsningen av energier också oavsett. En typ av magi i plattitydernas forcerade tidevarv. Ta emot den och ta hand om den, och dig.