Året är nästan slut. Ett år där sociala medier och psykisk ohälsa tagit en allt större del av vår vardag. Ett år där politikerna undrar vad som egentligen hände. Där fragmentisering och ytlighet fortsätter att vinna mark.
Där arbetsplatser fokuserar allt mer på poddar, twitter och insta på bekostnad av kärnverksamhet. Där kompetens får vika för kommunikation. Att synas blir kontinuerligt viktigare än att verka.
Jag hoppas att pendeln kommer att slå tillbaka. Mot fördjupning och det som är på riktigt. Mot den där verkligheten som fortfarande finns där ute. Där människor träffas på riktigt. Verkliga möten som inte bara är pinnar i nätverket. Där vi använder medier som just medier, för att förmedla något.
Där berättelser och sakfrågor betyder mer i realtid än hur vi ska fota eller komprimera det komplexa i några korta ord på twitter efteråt.
Det är vad jag önskar mig inför 2018.