Jag börjar tidigt denna morgon på ett skyddat boende där jag också jobbar. Här bor kvinnor som har haft en tuff start i livet och senare. Många återkommer genom livet till institutionerna. När jag slutar för dagen åker hissen upp i stället för ner och jag finner mig instängd på ett demensboende. En man står och håller sig i en ledstång längst ner i korridoren. En annan man rullar sakta sin rullstol med nerböjt huvud och ena byxbenet hängande tomt.
Ett nyckelkort senare cyklar jag ner genom stan till Stureplan. Kontrasterna är ett världsligt scenbyte. Vi får biljetter till fel bio och ser en kvinna leendes bli förödmjukad i 90 min. Hon slås till marken men borstar av sig och reser sig upp. Igen. Och igen.
Livet handlar ju inte om huruvida vi faller utan om vi reser oss igen. De flesta av oss gör det. Till dem som inte gör det kan vi ge en hjälpande hand. Och ge oss tid att lyssna till deras berättelser.