Männen utan adjektiv

Jag sörjer för de där männen ibland, som bygger ett skal om sin sårbarhet.

Som mäter allt de kan kontrollera. Korrekta, ända ut i nagelbanden.

Utan de stora gesterna. Omtänksamma, inkännande.

Kanske lite rädda för de stora känslor de ändå härbärgerar.

Med det stora allvar och seriositet de tar om sitt liv och sina uppgifter.

Är de i grunden ändå fångade, i sig själva, i vår tid.

Jag knackar på där ibland. Tyvärr får jag sällan svar.

Men skam den som ger sig.