Där vi ser varandra. På tunnelbanan. I mataffären. I vardagen. Där vi tittar upp och möter den andres blick. Den andre är den som råkar passera dig just då. Just nu. Den andre är den som sitter mitt emot dig i morgonrusningen. Som står framför dig i kön. Jag ser dig. Och jag ser att du ser mig. Vi delar den här sekunden. Det här samhället.

Det som behövs är närvaro. Den kan vara ordlös. En stund av stillhet. Där är du ju. Ett litet leende och kanske en nickning. Knappt märkbar. Och jag önskar också dig en fin dag. Där blir vi mänskliga inför varandra. Det behöver inte vara en konstinstallation på museum.

Den separation vi bevittnar idag eroderar oss. Vi glider längre från tilliten. Alienerar oss. Från helheten. In i det virtuella, in i plattheten. Låt oss återta luftrummet. Vi kan bli till i mötet igen. Att bli sedd gör något med oss. Och vi kan alla delta.

När du tittar upp mot mig på perrongen, vid övergångsstället. En blick, ett leende. En nickning. Då vet jag att rörelsen är i rörelse. Du kan se mig. Jag ser också dig. Om du vill.

I verkligheten. Mitt bland dig och mig. Det kan bli kraftfullt. Det subtila är ofta det. Om vi tillåter oss att känna det.