Jag hade en tuff period i livet. Läkaren sa att jag var deprimerad. Psykiatern att jag skulle äta antidepp. Min pappa hade blivit sjuk. Mitt samboskap var över. Jag hade ingen lägenhet. Ofast jobb.

En fredag ska jag träffa en vän från studietiden. Jag tänker att jag ska berätta om mitt predikament. För jag orkar inte hålla någon fasad, än mindre låtsas att allt är bra. Så sitter vi där med varsitt glas vin på baren bakom Sturehof. Musiken är hög, människorna likaså. Jag berättar. Försöker hålla tårarna borta.

Han tittar på mig och säger: ”Jag är så avundsjuk på dig.”

Jag tittar förvånat tillbaka, hittar inte riktigt orden. Vi blir tysta en stund.

”Mitt liv är så här”; han ritar ett vågrätt streck i luften. Och fortsätter; ”ditt liv är så här” och jag följer hans hand som formar en tydlig böljande vågrörelse. Han har rätt. Om jag förväntade mig sympati, gav han mig något mycket finare. Jag tror det var den kvällen det vände.

Varje gång jag dippar brukar jag tänka på detta. För kriser, sorg, lidande är en del av livet. Ibland känns känslorna överväldigande. Men jag kan också känna lugn. Dels för att jag vet att dagarna blir bättre. Dels för att jag har vänner som levererar det oväntade. Precis som livet.