Det var en kväll häromdagen. Jag cyklade hem i blåst och ösregn. Svänger upp från Sveavägen på Odengatan. Mörkret har lagt sig. Över gatan går en äldre man, han har kassar i händerna. Jag stannar cykeln så att han kan passera. Han tittar upp, brister ut i ett leende och säger, men åk du jag stannar så lätt. Jag tackar och cyklar vidare.
‘Alla är så sura på tunnelbanan. Ingen hälsar i Stockholm. Ingen tar hänsyn, alla bara tänker på sig själva.’ Jag hör och läser det så ofta.
Insändare är förstås en alldeles speciell kategori av inlägg. Men inte desto mindre intressant. Ibland ros, ofta ris. ‘Aldrig någon som ler i Stockholm. Alla bara tittar ner i sina mobiler och går rakt ut i gatan utan att se upp eller sig om.’ Ja, kanske det, men om du ler eller ropar lite glatt att du kommer så lovar jag dig att i de allra flesta fall får du ett leende och kanske tom en ursäkt tillbaka. Gå före du. Tack.
Vi lever i ett sammanhang. Vi är våra relationer. Och vi är också det vi gör.