Jag vill starta en rörelse

Joanna TillbergAllmänt

Där vi ser varandra. På tunnelbanan. I mataffären. I vardagen. Där vi tittar upp och möter den andres blick. Den andre är den som råkar passera dig just då. Just nu. Den andre är den som sitter mitt emot dig i morgonrusningen. Som står framför dig i kön. Jag ser dig. Och jag ser att du ser mig. Vi delar den här sekunden. Det här samhället.

Det som behövs är närvaro. Den kan vara ordlös. En stund av stillhet. Där är du ju. Ett litet leende och kanske en nickning. Knappt märkbar. Och jag önskar också dig en fin dag. Där blir vi mänskliga inför varandra. Det behöver inte vara en konstinstallation på museum.

Den separation vi bevittnar idag eroderar oss. Vi glider längre från tilliten. Alienerar oss. Från helheten. In i det virtuella, in i plattheten. Låt oss återta luftrummet. Vi kan bli till i mötet igen. Att bli sedd gör något med oss. Och vi kan alla delta.

När du tittar upp mot mig på perrongen, vid övergångsstället. En blick, ett leende. En nickning. Då vet jag att rörelsen är i rörelse. Du kan se mig. Jag ser också dig. Om du vill.

I verkligheten. Mitt bland dig och mig. Det kan bli kraftfullt. Det subtila är ofta det. Om vi tillåter oss att känna det.

Perspektiv

Joanna TillbergAllmänt

Jag hade en tuff period i livet. Läkaren sa att jag var deprimerad. Psykiatern att jag skulle äta antidepp. Min pappa hade blivit sjuk. Mitt samboskap var över. Jag hade ingen lägenhet. Ofast jobb.

En fredag ska jag träffa en vän från studietiden. Jag tänker att jag ska berätta om mitt predikament. För jag orkar inte hålla någon fasad, än mindre låtsas att allt är bra. Så sitter vi där med varsitt glas vin på baren bakom Sturehof. Musiken är hög, människorna likaså. Jag berättar. Försöker hålla tårarna borta.

Han tittar på mig och säger: ”Jag är så avundsjuk på dig.”

Jag tittar förvånat tillbaka, hittar inte riktigt orden. Vi blir tysta en stund.

”Mitt liv är så här”; han ritar ett vågrätt streck i luften. Och fortsätter; ”ditt liv är så här” och jag följer hans hand som formar en tydlig böljande vågrörelse. Han har rätt. Om jag förväntade mig sympati, gav han mig något mycket finare. Jag tror det var den kvällen det vände.

Varje gång jag dippar brukar jag tänka på detta. För kriser, sorg, lidande är en del av livet. Ibland känns känslorna överväldigande. Men jag kan också känna lugn. Dels för att jag vet att dagarna blir bättre. Dels för att jag har vänner som levererar det oväntade. Precis som livet.

Om att leva med sig själv och i sig själv

Joanna TillbergAllmänt

Männen utan adjektiv

Jag sörjer för de där männen ibland, som bygger ett skal om sin sårbarhet.

Som mäter allt de kan kontrollera. Korrekta, ända ut i nagelbanden.

Utan de stora gesterna. Omtänksamma, inkännande.

Kanske lite rädda för de stora känslor de ändå härbärgerar.

Med det stora allvar och seriositet de tar om sitt liv och sina uppgifter.

Är de i grunden ändå fångade, i sig själva, i vår tid.

Jag knackar på där ibland. Tyvärr får jag sällan svar.

Men skam den som ger sig.

Sensitivitetens styrka

Joanna TillbergAllmänt

Jag hör det ibland:  ”Jag lider av HSP” eller ”Han var en skör person”.

Vad är HSP egentligen, en diagnos, en sjukdom? Nej, ett personlighetsdrag – highly sensitive person. En förmåga att känna in andra människor. Energier. Stämningar. Närhetens explosioner. Rätt använt en fantastisk förmåga. Fel använt en sjukdomshistoria.

Även de med HSP kan coachas, sa en lärare. Som om det vore en brist.

Man kan famla, man kan vara alla till lags, utom sig själv. Se de och det som behöver vårdas, allt som behöver göras och agera därefter. Bli förvirrad över att det som sägs och det som görs inte korrelerar. Vara överallt hos andra men inte hos sig själv. Drabbas av känslornas oreda, inte hitta grunden. Och sedan utmattning. Till gagn för ingen.

Jag behöver medicinen – jag känner mig så hudlös utan, sa någon. Jag orkar inte känna så mycket hela tiden, sa en annan.  Jag blir inte klok på dig, så stark och samtidigt så…så skör, sa en tredje. Men åh, måste du alltid vara så känslig, sa en irriterad förälder till sitt barn.

Inte konstigt att många drar på sig rustningen som ett skal av hårdhet. Men där under är det lika känsligt och vibrerande som förut. Och om man inte får vara den man är det lätt att gå vilse. Känsligheten blir en svaghet att dölja istället för en egenskap att ta hand om, ta på allvar och vara stolt över. För inkänningen är där, avläsningen av energier också oavsett. En typ av magi i plattitydernas forcerade tidevarv. Ta emot den och ta hand om den, och dig.

En helt ovanlig dag

Joanna TillbergAllmänt

Jag börjar tidigt denna morgon på ett skyddat boende där jag också jobbar. Här bor kvinnor som har haft en tuff start i livet och senare. Många återkommer genom livet till institutionerna. När jag slutar för dagen åker hissen upp i stället för ner och jag finner mig instängd på ett demensboende. En man står och håller sig i en ledstång längst ner i korridoren. En annan man rullar sakta sin rullstol med nerböjt huvud och ena byxbenet hängande tomt.

Ett nyckelkort senare cyklar jag ner genom stan till Stureplan. Kontrasterna är ett världsligt scenbyte. Vi får biljetter till fel bio och ser en kvinna leendes bli förödmjukad i 90 min. Hon slås till marken men borstar av sig och reser sig upp. Igen. Och igen.

Livet handlar ju inte om huruvida vi faller utan om vi reser oss igen. De flesta av oss gör det. Till dem som inte gör det kan vi ge en hjälpande hand. Och ge oss tid att lyssna till deras berättelser.

Gott Nytt!

Joanna TillbergAllmänt

Året är nästan slut. Ett år där sociala medier och psykisk ohälsa tagit en allt större del av vår vardag. Ett år där politikerna undrar vad som egentligen hände. Där fragmentisering och ytlighet fortsätter att vinna mark.

Där arbetsplatser fokuserar allt mer på poddar, twitter och insta på bekostnad av kärnverksamhet. Där kompetens får vika för kommunikation. Att synas blir kontinuerligt viktigare än att verka.

Jag hoppas att pendeln kommer att slå tillbaka. Mot fördjupning och det som är på riktigt. Mot den där verkligheten som fortfarande finns där ute. Där människor träffas på riktigt. Verkliga möten som inte bara är pinnar i nätverket. Där vi använder medier som just medier, för att förmedla något.

Där berättelser och sakfrågor betyder mer i realtid än hur vi ska fota eller komprimera det komplexa i några korta ord på twitter efteråt.

Det är vad jag önskar mig inför 2018.

I relation med vår omvärld

Joanna TillbergAllmänt

Det var en kväll häromdagen. Jag cyklade hem i blåst och ösregn. Svänger upp från Sveavägen på Odengatan. Mörkret har lagt sig. Över gatan går en äldre man, han har kassar i händerna. Jag stannar cykeln så att han kan passera. Han tittar upp, brister ut i ett leende och säger, men åk du jag stannar så lätt. Jag tackar och cyklar vidare.

’Alla är så sura på tunnelbanan. Ingen hälsar i Stockholm. Ingen tar hänsyn, alla bara tänker på sig själva.’ Jag hör och läser det så ofta.

Insändare är förstås en alldeles speciell kategori av inlägg. Men inte desto mindre intressant. Ibland ros, ofta ris. ’Aldrig någon som ler i Stockholm. Alla bara tittar ner i sina mobiler och går rakt ut i gatan utan att se upp eller sig om.’ Ja, kanske det, men om du ler eller ropar lite glatt att du kommer så lovar jag dig att i de allra flesta fall får du ett leende och kanske tom en ursäkt tillbaka. Gå före du. Tack.

Vi lever i ett sammanhang. Vi är våra relationer. Och vi är också det vi gör.

Om att lyssna

Joanna TillbergAllmänt

Vi lever i en tid med mycket information, spam och åsikter som högljutt försöker ta sig igenom allt brus. Vi har generellt sett många åtaganden, vi springer, vi lajkar och delar och försöker hitta vår plats i tillvaron.

Det finns massor med strategier och tips om hur man bäst når igenom, gör sig hörd, sticker ut i mängden. Budskapen ska vara enkla och slagkraftiga, ibland känslomässiga, och det ska gå undan. Annars hinner någon annan före och förbi. Man ska vara i framkant.

Men vad är det som sägs, vad är det vi vill och vad är det vi jagar efter? Och är det någon som lyssnar? Är du på rätt väg?

En av hörnstenarna i coaching är aktivt lyssnande. Att höra det som sägs. Och att höra det som inte sägs. Att ställa frågor. Att bidra till självinsikt och ökat medvetande, om man vill. Till nya mål eller bidra till lugn och stilla fördjupning. På dina villkor.